© Sture Johannesson. 2007-06-19

Jag skriver till Dig igen, denna gång med kopia till Ordföranden Sune Nordgren, så om han ger sin tillåtelse står det Dig fritt att svara på detta brev och även om Du så önskar vidaresända. Mitt förra brev sände jag till ledamöterna i Bildkonstnärsfonden och frågade om deras personliga inställning till formuleringen att jag “inte kan anses vara förfördelad” efter att ha fått ett arbetsstipendium år 1999, allt under 50 års verksamhet som konstnär! Varvid någon disciplinerat lojal ledamot angelägen om sin plats vid köttgrytorna omedelbart vidaresände brevet till Ordföranden, som snabbt förbjöd de tillfrågade att svara på mitt brev och också sände ett mejl till mig, kompakt med översittande maktspråk; att alla i Styrelsen gemensamt stod bakom formuleringarna och att det var det som gäller. Att jag inte “kan anses vara förfördelad” betyder i klartext: du har fått vad du förtjänar, och personer med “starkt kritiska synpunkter” göre sig icke besvär. Jag svarade Ordföranden:

  “Sune, här var du snabb att lägga locket på. Men jag har redan fått de svar jag behöver. Skulle det vara ett övertramp att fråga någon om deras personliga åsikter — och att förbjuda de tillfrågade att svara mig?
Will the real Jimmy Hoffa please step forward. /Sture”

  Men nu skriver jag till Dig i anledning av att jag blivit inbjuden att medverka i utställningen “Tänd mörkret” som också skall visas på Din institution. Jag har emellertid tackat nej till medverkan — av moraliska och etiska skäl kan jag inte medverka i utställningar tillsammans med personer som kopierat mina koncept och konstverk och därefter presenterat dem som egna. Nu kan jag glädja mig åt att detta beslut var dubbelt rätt, eftersom Du enligt Ordföranden ställer Dig bakom formuleringarna i Styrelsens brev så slipper både Du och jag att Din fina institution besudlas med min medverkan!
  Jag syftar ovan på min tryckta affisch från 1971 “Sanningen är dyrbar men den slösar vi med. Läs SvD!” Det var en stor reklamkampanj med annonser i dags- och veckopress, med jättestora billboards över hela landet. Så jag tryckte upp en “falsk” löpsedel med slogan och text som jag tyckte var fyndigare än Lucy in the Sky with Diamonds! År 1971 fanns det inte persondatorer med en massa typsnitt så jag utförde min affisch med fotografisk typesetting hos Everts Alfabet, med bokstäverna L-S-D något förstorade i förhållande till övrig text. Det kan alltså enkelt med fotometrisk analys konstateras att Kjartan Slettemark (KS) och Hans Esselius (HE) inte bemödat sig om att avfotografera annonserna i original utan helt enkelt kopierat och stulit idén från min tryckta affisch. I en artikel i Svenska Dagbladet 27 år senare, SvD 15-12-1998, presenterar sig dessa båda herrar som upphovsmän till verket! Mer om detta kan Du läsa på min hemsida svd.html och följande sidor, där det också påvisas att KS “nixonpass” är ett kopierat koncept av konstnären Robert Jäppinen som gjorde sitt nixonpass år 1969 när Nixon tillträdde som president, och att KS i samarbete med HE snodde idén fem år senare, år 1974 när Nixon tvingades avgå. Liksom fallet är med en del övriga av Robert Jäppinens idéer med inplastningar etc. som kolporterats och turnerats med i Sverige och Norge.
  Dessutom, i det senaste numret av tidskriften Konstnären, nummer ett 2007 sidan 18, där KS och HE presenterar en helsidesbild med Robert Rauschenbergs monogram — Geten med bilringen — ett plagiat efter en idé som tryckts och publicerats 9 år tidigare som foto av konstnären Leif Eriksson taget av fotografen Ulrika Wahlmark år 1998. Efter påtalan konstaterar redaktören Martin Aagård i ett mejl “beklagligt att varken jag eller formgivare Nille uppmärksammade den ganska flagranta idéstölden”.
  Både KS och HE har belönats med kontinuerliga bidrag från Konstnärnämnden och bildkonstnärsfonden, KS t.o.m. med livstids inkomstgaranti. Uppenbart är det frågan om systematiska idéstölder och min konklusion är därför riktig:

“Konstnärsnämnden och Sveriges bildkonstnärsfond — statliga hälericentraler som betalar ut pengar från skattebetalarnas fickor för stulna koncept och konstverk.”

  Slutligen kan jag konstatera att någon av konstnärsrepresentanterna i Styrelsen, inklusive möbelhandlaren och stolfabrikanten som sitter med egna stora vinstgivande aktiebolag och tioårigt långtidsstipendium från Konstnärsnämnden, knappast har skapat något verk som kommer att överleva dem själva. Dom kommer naturligtvis att hittas i konstnärslexikon och deras tavlor och macklingar utropas av lokala auktionsfirmor. Jag kan däremot ännu leva med att mina bilder är erkända över hela världen som internationella klassiker, även de som skapades för 40 år sedan. Det kanske tål att funderas över Styrelsens föregivna kompetens som “sakkunniga, objektiva och oväldiga?”

© Sture Johannesson