© Pontus Kyander, SDS 2 februari 2006. #5

“Tiden kommer i kapp vissa konstnärer — och springer ifrån andra. Det är tydligt att många av de namn som var “heta” på 80-talet inte alls efterfrågas. Till somliga av dem frestas man ropa “håll ut”! Det kommer kanske en andra chans — kanske…

Vad de här gamla konstnärerna har gemensamt är också att de levt till stor del utanför konstsystemen. John Lathams liv var fattigt och svårt, Gustav Metzger har överlevt på i stort sett ingenting. Jag påminns om detta när jag talar med Sture Johannesson — också han en konstnär som nyligen censurerats och lämnats i sticket av dem vars uppgift det borde vara att backa upp honom. Han berättar att en tidig affisch av honom nu införlivats med samlingarna på Museum of Modern Art i New York.

Sture Johannesson är rena ungdomen jämfört med de andra konstnärerna som nämnts här. Men han är intressant, eftersom stor internationell uppmärksamhet visats för hans konst, medan det svenska konstsystemet vägrar förlåta honom. Man stjäl inte ostraffat en hel konsthall, som han gjorde i Malmö, eller gör narr av dess chefer. Inte desto mindre kan vi idag konstatera att Johannesson är den främsta företrädaren för svensk psykedelia, och att han är oförtrutet verksam. I vår finns han med i ett stort projekt på Whitneymuseet i New York, och han är den enda svensk som tas upp på Museum of Contemporary Art i Los Angeles nyss avslutade utställning “Ecstacy: In and About Altered States”.

Inte en krona ramlar ut ur det svenska konstsystemet till Sture Johannesson. Det handlar inte bara om åldersdiskriminering, utan om en seg hämnd. Det kostar att vara på topp.”