www.sturejohannesson.com — © ST (PM) 2003-01-16

Ända sedan hans haschaffisch censurerades 1968 har Sture Johannesson känt sig utfryst av Konstsverige. På senare år har denne konsekvente revoltör ändå upplevt en viss, blygsam upprättelse.
  På Rooseumutställningen “Creeping revolution 2” i Malmö får han en ny chans att provocera - och gör det genom att vara kritisk mot själva utställningen.
  Få svenska konstnärer torde ha en så märklig historia som Sture Johannesson. Troligen har ingen så provocerande svensk konstnär blivit lika ihjältigen och hårt åtgången av politiker och makthavare som han. Ännu drygt tre decennier efter att han censurerades första gången, omnämns inte en av landets mest debatterade konsthändelser - eller Sture Johannesson - med ett ord i “Svensk konst 1900-tal”. Det finns anledning att ta konstnärens hårda ord på allvar.
  Det började 1968. Sture Johannesson kontaktades av chefen för Lunds konsthall, Folke Edwards, och ombads att göra en affisch till en utställning om undergroundkonst. De invigda torde ha kunnat gissa vad som väntade, tillsammans med hustrun Ann-Charlotte drev Sture sedan några Galleri Cannabis i Malmö. Ett tillhåll för intellektuella som ville prata, hippies som rökte på (en gång tittade Grateful Dead in) och allsköns allkonstnärer.
  Affischen föreställde en naken kvinna som rökte cannabis. Lite porr var väl ok i liberala Sverige, men trots att cannabisförbudet infördes först ett par år senare var just knark tabu.
  - Utomlands rökte hela vänsterrörelsen på. I Sverige löd propagandan “Är du röd eller hög” och den som inte höll med fick sig en omgång av myndigheterna, säger Sture Johannesson.
  Konsthallsstyrelsen beslutade att bränna alla tryckta affischer redan innan utställningen öppnade. Ett beslut som fick förvånansvärt få i kultursfären att reagera.
  - I Sverige utbildades konstnärer till att vara lojala med makten, då fick man välbetalda uppdrag med offentlig konst eller stipendier. Det enda stöd jag fick den gången var av Peter Dahl som skrev “När man censurerar konstverk är det för att bli av med åsikterna. När man bränner dem är det personen man vill åt”, berättar han.
  Men tystnad var inte det enda som mötte Sture Johannesson. Han hamnade i en personlig strid med stadens politiske makthavare, socialdemokraten Torsten Andrée. När denne i medierna med syftning på haschaffischen sa “Vi stoppar pipan” så replikerade Johannesson “då är det bara att tända på”. Den typen av ordväxlingar blev för mycket för makten, enligt konstnären, och snart fick han uppleva tuffa vendettor. Konstnären fick bland annat ett brev där han uppmanades att för en namngiven psykiater “bevisa att han genomgått en godartad personlighetsutveckling” för att få behålla sitt körkort. Hos psykiatern möttes han av en uppmaning att skriva på ett intyg om frivillig inläggning på psykiatrisk klinik - i gengäld skulle han få behålla körkortet...
  Efter åtta långa år med vad Sture Johannesson upplevde som ett rent yrkesförbud fick han en ny chans. 1976 inbjöd ånyo Folke Edwards in honom till en utställning, denna gång på Kulturhuset i Stockholm, som skulle göra en svensk-tysk utställning inför det åstundande kungabröllopet.
  Sture Johannesson valde då en inte helt politiskt korrekt kritik av Silvia Sommerlath samt en hyllning till den, en månad tidigare avlidna, terroristen Ulrike Meinhof. Konstnären ställde ut en affisch med texten “The Pen is Mightier than The Sword?” som direkt fråga till censorerna. - Svaret jag fick var att svärdet, det vill säga censuren, är starkare, säger han.
  Inte så konstigt kanske. Sture Johannesson valde nämligen att ställa ut ett porträtt av Ulrike Meinhof med texten “Kamrat Ulrike, revolutionen ska hämnas dig”. Intill fanns kistbanden från Ulrike Meinhofs begravning som konstnären fiskat upp ur en container på kyrkogården. Ändå hävdar han att dessa verk inte var strikt politiska.
  - Min sorg för Ulrike Meinhof var rent emotionella, jag kände sorg. Jag sympatiserade inte med Rödaarméfraktionen som såg sig som en kropp, det var främmande för mig som alltid hyllat individen. Men Ulrike Meinhof slogs för samhällets olycksbarn. Utställningen censurerades av diplomatiska skäl.
  Om offentliga utställningar inte direkt blivit Johannessons likör så fanns det dock andra, otrampade, stigar att gå. Redan 1970 när han läste om datorgrafik såg han i den ett sätt att utöka sin konstnärliga verktygslåda. 1978 fick han sin första Apple II och samma år startades The Digital Theatre tillsammans med hustrun, som ville göra ett slags multimediakonst. Av Styrelsen för teknisk utveckling och en bank fick man 2,5 miljoner kronor att starta ett lokalt nätverk bestående av nio datorer där man experimenterade med bildkonst.
  - Datorkonsten föddes ur hippiekretsar och vi såg datorer som en sinnesutvidgande möjlighet, likt Marshall McLuhans tes “electronic circuitry is an extension of the central nervous system”.
  Om vi hoppar över ett 90-tal fyllt av operationer och en tid som sjukpensionär för Sture Johannesson, så har han upplevt viss renässans de allra senaste åren. Det började med utställningen “Med hjärtat till vänster” och därpå har följt utställningar och nu en internationell bokutgivning av biografin “Sture Johannesson” Lukas & Sternberg, New York.
  Till utställningen “Creeping revolution 2” är Johannesson inbjuden tillsammans med sex andra konstnärer till Rooseum. När den kommer på tal visar konstnären att han inte står med mössan i hand när nu institutionerna uppmärksammar honom.
  - Jag förstår faktiskt inte vad den handlar om. Förr gjorde vi konstnärer gemensamma saker när vi var överens om något, i dag buntas man ihop under ett tema. Så jag har bidragit med ett par grejer som speglar mina känslor inför utställningen.
  Det tydligast talande verket heter “Off-line” och är en utskrift han gjorde i datorns barndom. Skrivaren flippade ur och gjorde ett flera meter långt streck. Denna protest mot kommandon, utbrytningen mot matrisen, fascinerade konstnären.
  Ett annat oväntat erkännande har han också fått, Sture Johannesson. Sloganen “Revolution Means Revolutionary Consciousness!” som satt på haschaffischen 1968 har tryckts upp på en t-tröja som blivit en europeisk storsäljare hos en klädkedja.