© Sture Johannesson. #2

Reprimand för “starkt kritiska synpunkter”
från Sveriges bildkonstnärsfond:



“Jag konstaterar ändå att Du trots Dina starkt kritiska synpunkter återkommande söker pengar hos Styrelsen…”

Ordföranden Sune Nordgren, som dikterat Styrelsens brev, startade sin karriär som chef för Malmö konsthall 1990, vilken övervakade och administrerade tillverkningen av de förfalskade “BRILLO”-boxarna av Andy Warhol i Malmö konsthalls verkstad — tre år efter Andy Warhols död 1987! Efter denna storskaliga konstförfalskning förvandlas nu Konstnärsnämnden och Sveriges bildkonstnärsfond till statliga hälericentraler som betalar ut pengar från skattebetalarnas fickor för stulna koncept och konstverk! Legitimering av stulna koncept och konstverk är också en form av konstförfalskning, som utfärdade falska certifikat.

  “Hur tänkte egentligen Hultén, och Springfeldt? Och vad tänkte Sune Nordgren, som just hunnit ta över chefskapet i Konsthallen när tillverkningen skedde? Inte en lätt sits, att som nytillträdd ta ställning till ett lite irreguljärt extraknäck som rullats igång av företrädaren.” (SDS May 31 2007)

“S… ‘det där var väl onödigt’ No……”

Trots den självpåtagna etiketten “sakkunnig, objektiv och oväldig” och med kännedom genom lokal anknytning undvek ordföranden att identifiera den verklige upphovsmannen (se ovan). Så “det där var väl onödigt”!
  Ordföranden är emellertid inte den förste misslyckade konstnären och klåparen i historien som skaffat sig makt att sätta sig över andra och bestämma vad som är “god konst” och vad som är “entartete”, vad som är original och vad som är plagiat — och definitivt vad som är upphovsrättsligt skyddat och vad som är förfalskning!

         

“Mitt i” eller “Utanför”?

Jag ansökte om bidrag 2003 till min utställning “Counterclockwise Circumambulation” i Lunds konsthall 2004, den första efter 36 års utestängning sedan affischen “Revolution Means Revolutionary Consciousness!” år 1968, men fick inte ett öre. Istället utfärdade Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond genom sekreteraren en skarp reprimand (tillrättavisning, korrektion?) för mina “starkt kritiska synpunkter” (se ovan).
  En “Professor i fri konst” med fast anställning fick däremot 598 000 kronor (~ US$ 86 000) att dryga ut semesterlönen med och göra en utställning med några spekulativt utvalda konstnärer i sin hemtrakt på södra Öland. Utställningen kallades passande nog för “Mitt i” — inte så mycket för avkrokens belägenhet som för professorns positionering i den anslagsbeviljande Rikskulturkamaraderin! Det rekordstora anslaget från Konstnärsnämnden (Arts Grants Committee) var dock bara en liten del av svindlande miljoner i en omfattande bidragsakrobatik med kommun, landsting, näringsliv, EU och flera andra inblandade. Utställningen recenserades som brukligt i ortspressen — fint besök i trakten; “fria” konstnärer på statligt konstuppdrag! Men åstadkom i övrigt inga ringar på vattnet.
  Min utställning “Counterclockwise Circumambulation” i Lunds konsthall 2004 skövlades brutalt och förstördes av polisen. Polisens aktion hade inget att göra med industrihampa eller någon annan sorts hampa, den var riktad mot mig som person, min existens. Ingen “fri konstnär” fann anledning att protestera mot censuringreppet. “Fri konst” har inget att göra med konstens frihet! Inte med yttrandefrihet heller. Den statliga svenska “konstkontrollen” med ansvar inom detta intresseområde är mycket mer engagerade i kraftiga budgetanslag från statskassan som de sedan kan fördela mellan sina gunstlingar, än av att försvara yttrandefriheten. Inte någon gång har Statens Kulturråd, Statens Konstråd, Konstnärsnämnden, IASPIS eller någon av deras andra tentakelorganisationer protesterat mot de många censuringrepp jag varit utsatt för under årens lopp, så ej heller denna gång.