© Sture Johannesson. #1

Statens Konstråd (Konstrådet), KRO (Konstnärernas Riksorganisation) och Statens Kulturråd (Kulturrådet) inrättades av ecklesiastikministern Arthur Engberg år 1937 efter modell av Nazitysklands Reichskulturkammer. Den var organiserad i Reichskammer der bildenden künste, Reichsfilmkammer, Reichs-musikkammer, Reichspressekammer, Reichsrundfunkkammer, Reichsschriftums-kammer och Reichstheaterkammer. Medlemskap i Reichskulturkammer var obligatoriskt och personer som nekades medlemskap kunde inte fortsätta att arbeta i landet.

En entusiastisk skildring ger den kände fascistiske ideologen Per Engdahl (1909-1994), ledare av den s.k. “Nysvenska Rörelsen”, i sina memoarer Fribytare i folkhemmet (Cavefors, Lund 1979). Han beskriver där ett möte med ministern Arthur Engberg:
  “Jag sammanträffade med Arthur Engberg kort efter det att han offentliggjort dessa synpunkter. Kulturens fördjupning till en hela folket omfattande livsattityd — det var ett gammalt nysvenskt önskemål, och jag kom därför rörande väl överens med den socialdemokratiske kulturministern. Vi kom under samtalets gång också in på utvecklingen nere på kontinenten. Engberg sade sig förstå våra nysvenska strävanden. ‘Jag skulle önska’, sade han, ‘att socialdemokratin utvecklade sig från ett klassparti till ett riksparti.’ Denna replik hör till de ord, som etsat sig in i mitt medvetande. Det bärande, det livsdugliga både i italiensk fascism och tysk nationalsocialism borde kunna smälta in och omforma ett fritt samhälle.”
  Ecklesiastikminister Arthur Engberg var en stor beundrare av det Tredje Riket och med sitt sinne för eklekticism förespråkade han även dess idéer. (eklekticism; att osjälvständigt eller okritiskt förena idéer ifråga om riktning, metod, system e.d., särskilt inom vetenskap och konst.) Som chefredaktör för tidningen Arbetet skrev han redan på 1920-talet antisemitiska ledarartiklar, ivrade för “rashygien” och inrättandet av världens första Rasbiologiska Institut, som nu kan läsas på Internet, t.ex. på www.sub.su.se.
  Det svenska folkhemmet växte fram ur samma rotsystem som den italienska fascismen med inslag av rena Nazistiska ideal. Statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) hade varit partibroder med Benito Mussolini (1883-1945) i Andra Internationalen och de fortsatte sitt “tankeutbyte” även sedan de gått “skilda vägar”.

“Entartete kunst” och “mindervärdig konst”

I en artikel “God konst ett verktyg i folkhemsbygget” av Anna Orrghen (SvD 15 mars, 2003) om avhandlingen Makt och konstsmak. Sociala och politiska motsättningar 1920-1960 av Fil dr Martin Gustavsson, Stockholms universitet, skriver hon om “det importförbud mot mindervärdig konst som instiftades 1937 och varade ända fram till 1953. Bakom förbudet låg ett samarbete mellan Staten och agenter från konstens fält vilka gemensamt ville verka mot dålig smak.” (Läs även Martin Gustavsson: The Market in the State and the State in the Market och om projektet: Konsten att lyckas som konstnär. Socialt ursprung, utbildning och karriär 1945-2007).
  Svenska regeringens lagstiftning mot “mindervärdig konst” var i tiden fullt samordnad med “entartete kunst”-begreppet som lanserades i en utställning i Nazityskland sommaren 1937, invigd av statsöverhuvudet Adolf Hitler. Det är betecknande att lagen här i Sverige fortsatte att verka långt efter Nazismens fall, liksom rasbiologi och tvångssteriliseringar, på grund av att man inte hade någon uppgörelse med Nazismens medlöpare och deras idéer. Samarbetet “mellan Staten och agenter från konstens fält” — konsulter eller gisslan om man så vill kalla dem — var också en grundidé i Reichskulturkammer och hos dess president 1933-1945, propagandaministern Joseph Goebbels (1897-1945). Man skulle mobba ut dissidenter och kritiker av systemet genom att låta rättänkande ‘politiskt korrekta’ “agenter från konstens fält” bestämma över offentliga inköp, kontrollera anslag och stipendier etc. Liksom andra makthavare hade herrarna i Tredje Riket problem med de fria konstnärerna; John Heartfield, George Grosz, Otto Dix, Käthe Kollwitz och andra antifascistiska konstnärer störde bilden av den enhetliga kulturen och folkgemenskapen. De kunde väcka till medvetenhet om vad som höll på att hända, kanske skapa motståndsrörelser och “terrorister”.
  Begreppet “entartete kunst” som vanligtvis förknippas med Nazi-Tyskland är långt mera relevant för den statliga svenska konstkontrollen, en svensk tradition som upprätthålls väl av maktens certifierade politruker.

Korporativism och fascism

I KRO:s medlemsmatrikel 1977 ges deras egen historieskrivning om grundandet:
  “För att någorlunda snabbt kunna samla en medlems­stock av någon betydelse i den nya organisationen beslöts att en namnlista skulle upprättas över alla de konstnärer som kunde komma i fråga som medlemmar av KRO, och inbjudan utgick under maj månad 1937 till 443 konstnärer på olika orter inom och utom Sverige. KRO anmodades i en skrivelse från statsrådet Engberg att skyndsamt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag på minst två målare och två skulptörer lämpliga att ingå som ledamöter i Statens Konstråd. Den 21 juni 1937 uppgjordes KRO:s förslag. Man hade alltså lyckats att på kort tid åstadkomma en organisation som kunde fungera som en valkorporation för det nyinrättade statliga konstrådet”.
  Korporativism, grundideologin för fascismen, betyder “en politisk åskådning som förordar ett statsskick där Statens uppgifter övertas av korporationer, dvs. näringsgrenar och yrkesgrupper. Främst i fascistiska länder, Italien (under Mussolini), Spanien (under Franco)”.

Wollen Sie das Totalen Kunst?

Sedan grundandet 1937 har man i Arthur Engbergs anda byggt ut basorganisationerna Statens Kulturråd, Statens Konstråd och KRO till ett konglomerat av institutioner med total styrning och kontroll av konstnärens existensmöjligheter. I det statliga bonussystemet är det kolportörerna, huvudsakligast i Stockholm, som blir belönade statskonstnärer. KRO driver i dag intensivt sina krav och privilegier att tillsätta s.k. konsulter och försvarar sin entreprenad på arbetsförmedling, anslag och utsmycknings-uppdrag med “agenter” i alla de statliga konstinstitutionerna; Statens Kulturråd, Statens Konstråd, Konstnärsnämnden, Sveriges bildkonstnärsfond, IASPIS, BUS, akademier, styrelser, statsunderstödda organisationer typ Sveriges Allmänna Konstförening, “referensgrupper” etc. Liksom tidigare korporativistiska system har detta lett till kraftig korruption och urspårning. Jan Myrdal har rätt när han ser korporativismen i kulturarbetarsektionerna som det största och omedelbara hotet mot yttrandefriheten och den konstnärliga kvaliteten i Sverige.
  Det är denna statliga konstkontroll som jag sammanfattningsvis kallar “The Swedish State Art Control Stations”. Den är i likhet med den beryktade svenska rasbiologin, “The Swedish State Institute for Race-Biology”, ett av maktens instrument för styrande och korrektion, av reproduktion likväl som av “undermåliga” yttringar, i tankar, idéer och värderingar. Med tvångssteriliseringar av individer avvikande från den ariska normen praktiserades i Sverige under årtionden en genetisk rensning av “folkstammen”, här utvecklades rasteorier som var en förebild för Nazismens Holocaust, Förintelsen. Världens första rasbiologiska institut applåderades livligt i Det Tredje Rikets propaganda: “Wir stehen nicht allein!” (Vi står inte ensamma!). På samma sätt har den svenska konstkontrollen, med statligt påbjudet ansvar för den “rättänkande” ideologiska produktionen, makt att stympa och strypa, förbränna och förinta samhällets dissidenter i det kontrollerande svenska konstklimatet.
  Strukturen i den statliga svenska konstkontrollen, Rikskultur-kamaraderin, överensstämmer ännu i dag fullständigt med förebilden Reichskulturkammer, där den också har sitt fundament. Joseph Goebbels efterträdare bär naturligtvis modernare kostymer, medan deras funktion är densamma; att hålla rent i konsten. Rent från åsikter och yttringar som inte är påbjudna eller sanktionerade av det styrande Partiet, en uppgift som nitiskt förvaltas av pålitliga underhuggare med ansvarskänsla för den ideologiska produktionen. Ekiperade med en näve pengar från den svenska statskassan köper dessa kulturbyråkrater in sig i den internationella konstvärlden och uppträder där i sina förklädnader som “international curators” för att marknadsföra “den svenska modellen”. Hemma sitter Kulturdepartementets och Konstnärsnämndens välgödda tamboskap tryggt i den gödselvarma stian — “konstnärsrepresentanterna” som i utbyte mot gynnsamma förmåner ställt sig till förfogande som gisslan och legitimering av makthavarnas intentioner. Runt omkring dem flockas de slickande och sugande gödkalvarna, de godtyckligt utvalda som ska kanoniseras och bli framtidens heliga kor i konstprovinsen. Men Alla ska inte vara med — några sänds direkt till slakten. De som saknar en gedigen stamtavla — eller bedöms vara socialt avvikande — de varken renrasiga eller renläriga. Målet var att fullständigt utrensa dessa oönskade avarter och dissidenter. Då som nu, i Sverige…