© Sture Johannesson

Den 10 Maj 2007 fick jag följande meddelande från Martin Aagård, chefredaktör för KRO-tidningen Konstnären: “Det är hemskt roligt om tidningen kan diskutera bilder i texter som inte är konstrecensioner.”
  Som förslag sände jag då min artikel: “Från Reichskulturkammer till Rikskulturkamaraderi”. Den handlar om inrättandet av KRO 1937 och skulle passa bra nu inför 70-årsjubileet 2007, tänkte jag...
  Den 21 Maj svarade Martin: “Tack för din text. Jag såg att den redan var publicerad på din hemsida, men jag skulle kunna tänka mig att publicera en version som debattinlägg om jag får korta ner den med ca 2500 tecken.”
  Den 25 Maj: “Hej Sture! Jag jobbar med texten. Har du en bra bild på dig själv som vi kan publicera i anslutning till debattartikeln? Bästa hälsningar /Martin”

  Jag sänder en bild med följande mail: “Hej Martin! Jag provar att sända en bild. Fotot är taget av Joachim Wall, Kvp, men jag har fått den av honom och får använda den fritt. Namnet på fotografen bör dock anges. Jag skulle vilja läsa artikeln med de beskärningar du gjort före publicering. Jag är överraskad av att du överhuvudtaget vill publicera något av mig, kommer ihåg den lilla notisen i Konstnären efter min utställning i Lund 2004. Den var raljerande, och det grova censuringreppet berördes inte alls trots att försvaret av yttrandefriheten lär vara en av KRO:s viktigaste punkter i stadgan. Polisens aktion hade ju inget att göra med industrihampa eller någon annan sorts hampa, den var riktad mot mig som person och min utställning… Hälsning, /Sture”

  Den 25 Maj, ett par timmar senare: “Hej Sture! Och tack så mycket. Bilden funkade fint. Ser mycket bra ut. Alltså, jag har ju inget med KRO att göra. Jag är varken konstnär eller medlem i organisationen. Jag är journalist och har uppdraget att göra en läsvärd tidning, inget annat. Faktum är att jag inte läst notisen du skriver om, men jag ska kolla upp den. Att jag kortar beror enbart på utrymmesskäl, inget annat och självklart ska du få godkänna manus innan! Tror tyvärr inte att jag hinner skicka den idag, eftersom jag har häcken full som det heter. Men på måndag! Bästa hälsningar /Martin”



  Den måndagen kom aldrig, det blev plötsligt alldeles tyst om artikeln, mina mail besvarades inte. Hade någon tittat över axeln på chefredaktören och slagit larm? Hade artikeln sänts ut på remiss? Svaret kom i följande nummer av Konstnären, nummer två 2007, i artikeln: “Alla ska ha god smak” av Richard Sangwill, museichef på Rackstadmuseet och före detta intendent på Sveriges Allmänna Konstförening. Den kan läsas som polemik till min artikel som aldrig blev publicerad, och som en devot hyllning till folkhemmet och grundaren av KRO, ecklesiastikministern Arthur Engberg (1888-1944). Med foton av Engberg som möter en bulgarisk delegation vid den fackliga internationalens konferens i Stockholm 1917 och firar galakväll på Royal med drottning Louise 1937. Med stor fetstil står några dominerande ‘visdomsord’ av partivännen Adolf Wallentheim (1881-1954), f.d. ordförande i SSU och Socialistiska ungdomsinternationalen, som försvar till att det mest var borgare och överklass som styrde i de nyinrättade statliga konstkontrollerna:

“Det skulle vara en obotlig skada om man i olika klasser skulle söka sig fram efter skilda kulturlinjer.”

  Vad som nu menas med denna aktualisering av en programförklaring från 30-talet i dagens mångkulturella samhälle? Där klasserna befästs, klyftorna ökar, härkomst och religion formar kulturlinjerna. I hyllningsartikeln med anledning av KRO:s 70-årsjubileum finns ingen kritik av Engbergs motiv och böjelser för rasbiologi och nazism. Och det har man på många håll haft stor anledning att dölja. Som chefredaktör för arbetarrörelsens organ Arbetet publicerade Arthur Engberg antisemitiska ledarartiklar och ivrade för statlig rasbiologi och ‘könsmärkning’ av män och kvinnor(?). Nelly Thüring, fotograf och en av de fem första invalda kvinnorna i Sveriges riksdag, kritiserade där sin partikamrat Engberg som återigen hade motionerat och föreslagit könsmärkning av valsedlar. Hon raljerade över hans sätt att vilja skilja på män och kvinnor: “Jag vet inte vad det är som gör, att herr Engberg blivit en sådan specialist på skilsmässor mellan könen här i Sverige. Jag finner det så mycket egendomligare, som han själv inte lär vara gift, men det måste väl vara någon anledning, som ligger bakom, eftersom han så ofta för detta tal till torgs.”

  Själva incitamentet till min artikel var att jag hade läst så många ideologiskt tillrättalagda ‘sagoberättelser’ om tillkomsten av KRO och Statens Konstråd att jag beslutade skriva sanningen om bakgrunden och dess rötter i NaziTysklands totalitära REICHSKULTURKAMMER. Historien om hur man med propagandaministern Joseph Göbbels bruna modell som förebild implementerade en gul-blåkopia i Sverige. Den maktkoncentration och de förgreningar som sedan dess byggts på i folkhemsk anda och manipulativ ‘demokratism’ får de flesta att hålla sig väl med den maktfullkomliga överheten, särskilt konstnären som kan bli statligt certifierad — eller exkluderad. Denna funktion och befogenhet har fastslagits redan i inledningen till Engbergs utredning:

“Det är ett känt förhållande, att skaran av yrkesmässiga, arbetande konstutövare här i landet är relativt talrik, något som för visso bidrager till försörjningssvårigheterna. Om åtskilliga av dessa människor gäller, att deras prestationer icke äro av den kvaliteten, att de böra av det allmänna uppmuntras att fortsätta sin verksamhet. Helt annorlunda ställer det sig i fråga om dem, vilkas arbeten har ett fullviktigt konstnärligt värde.”

  De ‘fullviktiga konstnärerna’ var redan utsedda och installerade för att slå vakt om sina nyvunna privilegier. Bemyndigandet av de utvalda ‘fullviktiga’ medelmåttorna att bedöma ‘kvaliteten’ av kollegernas ‘prestationer’ var nu statligt garanterat. De har alltsedan dess kunnat förklara sig Sakkunniga, Objektiva och Oväldiga, berika sig själva och ‘allmänt uppmuntra’ de rättrogna, godtyckligt och i relationer med extra frikostighet av allmänna medel. Den korruption som växt fram och etablerats utifrån denna stomme är skrämmande och respektingivande. Dom sitter säkert, medan det är ‘helt annorlunda’ för de exkluderade ‘oviktiga’ konstnärerna. Alla ska inte vara med! Jag kallar deras omfattande maktutövande konglomerat för “The Swedish State Art Control Stations”, den statliga svenska konstkontrollen.

  Idén om statlig konstkontroll är en kvarleva från 1930-talets totalitära ideologier, besläktat med statlig rasbiologi, kroppsinspektion och rasklassificering, likväl som med ‘Mind examination’, kontroll över den ideologiska produktionen. I politisk mening: En sund själ i en sund kropp! Ein gesunder Geist in einem gesunden Körper!

  Jag förstod liksom chefredaktören att min debattartikel skulle få mothugg, och föreslog en tävling om att den som författade den bästa — och politiskt korrekta — sagoberättelsen skulle kunna utses till kulturattaché i Berlin!

  Den sanna berättelsen om Arthur Engberg och inrättandet av den svenska statliga konstkontrollens stationer torde vara väl känd, bl.a. genom Håkan Blomqvists utmärkta böcker “Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg” 2001, och “Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen”, Carlsson 2006.

  Artikelförfattaren Richard Sangwill är inte ensam i ledet av befattningshavare som har intresse av att idyllisera folkhemmet och urskillningslöst bygga på legenderna om ‘arbetarklassens pionjärer’. Sangwill namnger ett par forskare som dristat sig till att ge en sannare historieskrivning, de ‘torgför’ politiska åsikter och representerar bara ‘den fria marknaden’ — medan Sangwill säger sig själv representera Staten, ‘det allmännas ansvar för den enskilde samhällsmedborgaren’.
  Tidningen Konstnären är bara ett av många organ för den statliga svenska konstkontrollens tentakler.